Kärlek och Hosta kan inte döljas

Idag tänkte jag berätta om när min mamma blev sjuk.
Dom närmsta vet, men till er nyfikna som betyder för mig
men ändå inte vet, nu ska ni få veta.. en del

Jag och Desideria satt i ett av Victums grupprum och
åt pasta från pastamannen till lunch.. Vi pratade som vanligt
och var på riktigt bra humör! Sen vända allt..
Pappa ringde mig och frågade: " Kan du åka hem och
kissa hunden?" Taiga var då bara några månader gammal, så
hon klarade inte sig ensam sålänge. Men jag förstod verkligen ingenting.
Mamma hade egen bil och jobbade bara nån minut från hemmet, vrf
kunde hon inte åka hem på lunchen som vanligt? Jag svarade först
"ja, ska kolla med lärarna om jag kan hoppa över sista lektionen.
men varför?" pappa svarade i stil med " Jag är med mamma på sjukhuset,
hon har nog fått tillfällig afasi eller en tia attack." En tia är som en liten liten stroke,
en liten hjärnpropp som susar förbi i hjärnan. Vilket kan leda till komplikationer.
lite lindrigare än stroke.
Jag blev chockad och visste inte riktigt vad en tia innebar, så jag gick upp till
lärarna och frågade om jag kunde ta ledig under eftermiddagen, vilket gick bra.
Och eftersom man gick på en vårdskola, var jag tvungen att fråga min omvårnads
lärare " Vad är en tia attack?" Hon förklarade, och jag började stor tjuta.
Desideria fick förklara för läraren att det var min mamma.. Så läraren kramade
om mig och försökte trösta. Men jag satt som i en liten bubbla.
Ville inte vara ensam, så Dessan följde med mig hem. Tiden gick riktigt långsamt.
Mamma fick stanna kvar på sjukhuset.
Dagen efter åkte jag med dessan till skolan, idag förstår jag inte varför.
Vid lunch åkte jag med pappa till Ängelholms strokeenhet. Mamma hade
fått en stroke. Det kändes som att hela min värld rasade ihop när pappa berättade
kvällen innan. Ni kan inte förstå hur det känns att först läsa om stroke i skolan
och sen träffa patienter som har haft en stroke, och sen min mamma? 40år gammal?
När jag och pappa kom till sjukhuset visste jag inte hur jag skulle reagera när jag
skulle få se henne. Ens mamma i sjukhuskläder i en sjukhus säng, på strokeenheten.
Jag fick se henne.. Jag grät! Mamma grät! Jag kunde inte hålla det inom mig.
Min mamma som betyder mer än livet för mig, min mamma som alltid är så stark för mig.
Hon såg så svag och rädd ut.
När hon pratade sluddrade hon på orden, hon stakade sig och fick ändra sig många gånger
när hon skulle säga något. Jag rättade inte henne, inte för ofta. När man rättar någon, blir man
van vid det och slutar försöka. Det skulle aldrig få hända!
Rummet delade hon med 3 andra damer. DAMER! 60+ 70+. När jag kom hem den kvällen
visste jag inte hur jag skulle klara detta. Jag mådde verkligen jätte dåligt. Mina systrar
som inte har läst något om vården kändes så omedvetna. Jag visste precis
vad detta kunde innebära. och det gjorde mig rädd. Mamma blev inlagd ett par dagar
har för mig att det var mer eller mindre en vecka. Varje kväll åkte hela familjen
till sjukhuset och spenderade kvällen med henne. När mamma väl kom hem var
vårt liv som förändrat. Mamma fick verkligen ändra sitt liv, hon fick sin stroke
pga all stress hon utsatte sig för. negativ stress, hon tog på dig för mycket. Saker som
blev jobbigt. Speciellt på hennes jobb.
På kvällarna efter hon kom hem kunde hon helt plötsligt börja gråta. I början började
jag också gråta, över hela situationen. Mamma var mest rädd för att få ännu en
stroke. Men jag försökte förklara för mamma allt som jag hade lärt mig i skolan.
All medicin hon går på nu, gör risken minimal! Hon har ändrat sitt liv och allt ska bli bättre!
Efter en kort tid började mamma gå på rehab och hon träffade en kurator regelbundet.
En gång följde jag med henne till rehab där det var mest fysiskt. En annan gång följde
jag med när en .. vad han nu var? Skulle kolla var mamma befann sig i sitt "tänkande"
Det var massa tester. Olika tester som att kolla minnet, siffor, räkna baklänges, minnas
bilder, ja massor! Vissa saker hade tom jag svårt för att klura ut! Jag följde också med
henne på ett strokeföredrag på sjulhuset nu i våras.
Det går framåt! Ni som träffar min mamma idag, kan inte se på henne att hon har haft en stroke!
Hon har inte märkbara men, och har precis börjat arbetsträna. Hon har sitt stora intresse
som är vår hund taiga. Hon är på bruks med pappa ett par dagar i veckan. Det gör mig glad!
Att se dom göra saker tillsammans, som dom inte hade tid med förut.

Morgonen den 3/9 2009
Mamma hade en konstig känsla när hon vaknade.
Hon gick ner till köket och släppte ut Taiga så att hon kunde kissa.
Hon ville inte kissa! Så mamma skulle kalla in henne igen.. Men fick inte
fram så mycket, orden ville inte. Hon skulle skriva en lapp till nästa person
där det skulle stå något som " Taiga ville inte kissa, kan ni gå ut med henne?"
Men det blev helt fel.. Inte ett ord blev rätt! Så hon ringde sitt jobb och försökte
förklara. Sen ringde hon pappa! Han kom hem, och sen körde dom till akuten.
Det blev inte många minuter där dom fick vänta, utan fick komma in direkt.
Mamma fick vara med om många olika, obehagliga undersökningar..

Jag kan säga nu i efterhand att det är tur att jag skriver dagbok.
Att jag idag kunde läsa om vad som hände den 3/9. För man förtränger
saker väldigt lätt.. Den 3/9-2009 var nog den värsta dagen i mitt liv.
Min morfar fick en stroke när han var ca 60 år. pga all rökning..
När jag blir vuxen ska jag INTE röka och INTE stressa.
Jag tror inte ni förstår hur svårt det var för mig att skriva om det här.

Jag älskar dig mamma!